Martins Hockeyblogg

 

Jag blir fortfarande så sjukt förbannad och arg, och förstås ledsen när man sett videon och vet hur det slutade. Ett sånt praktmisstag som kostar liv, massor av liv. Det är så sjukt irriterande att piloten gör ett sånt jättemisstag där och då. Hade det inte hänt hade Stefan och alla andra levt idag.

 

 

 

Tankarna satte igång igen efter i måndags då jag tog en lunchpromenad upp till Stefans grav. Det var när jag stod där och tittade ut över Vättern som de här känslorna slog till igen. Jag kunde riktigt känna hur aggressionerna och ledsamheten slog till. Stefan lämnade oss alldeles för tidigt, så onödigt. På kvällen sen satt jag och grävde på Youtube efter alla möjliga klipp som berörde kraschen. Efter alla klipp så är det ändå en fråga som ekar.

 

Gubben som överlevde kraschen, de var ju två överlevande direkt efter kraschen men en avled ju av skadorna lite senare. Det har väl inte kommit ut några uppgifter från han som överlevde. Om han minns borde det ju finnas en del uppgifter ändå som talar om vad som hände.

 

i vilket fall så kommer man alltid minnas den dagen när Stefan omkom. Det kommer man aldrig glömma och dessutom så vet man exakt vad man gjorde i det där ögonblicket när nyheten nådde mig och hur jag började leta efter uppgifter om Stefan var med eller inte. Det tog ett par timmar sen bekräftade UD i Moskva att han var det. Det kändes ju helt overkligt och när man stod vid graven i måndags så känns det precis likadant.