Martins Hockeyblogg

Kära läsare!
Jag måste bara tacka alla som läser min blogg, utan er hade bloggen inte funnits! Under slutspelet var det hög besökarfrekvens vilket var både överraskande och skitkul! Så nu ger jag er här den första längre krönikan om säsongen som gick. Vet inte hur den blev men jag slänger ut den nu så får vi se vad ni säger. Lämna gärna synpunkter och sådär, det är alltid kul att läsa era åsikter. Krönikan har skrivits bitvis under slutspelet så det kan vara lite humörsvängt vissa stunder men hoppas ni kan ha överseende med det.

*********************************************************




Djurgården trillade på mållinjen
Det är med en mycket tung känsla, stor ledsamhet och en fruktansvärd besvikelse som man som Djurgårdssupporter ska ge sig på att skriva om säsongen som gick men det blev som sagt inget SM-guld för Djurgårdens IF i finalen mot HV71. Det känns riktigt riktigt tungt och det svider något enormt att vi inte nådde ända fram till guldet. Det känns fruktansvärt tomt, som sagt en sanslöst jobbig känsla. Men man får inte vara någon dålig förlorare i denna svåra stund utan hylla laget som vann och först och främst säga:

GRATTIS HV71 TILL GULDET!

Djurgården orkade inte stå emot seriesuveräna HV71 i finalserien. Lite som väntat, HV var storfavoriter men Djurgården hade helt klart förtjänat sin finalplats efter en makalös säsong ändå. HV hade i och med seriesegern säkrat hemmafördelen i finalen och det satte nog lite extra press på Djurgården som nästan var tvugna att vinna första finalen hemma på Hovet och det lyckades man med, ett litet hopp om att DIF kanske ändå kunde skrälla och välta seriesuveränerna i en match där Djurgården körde över HV71 i två perioder och där man la grunden till segern. HV71 kom ut tamt och det såg väldigt lojt ut. De var inte alls beredda på den DIF-anstormning som skedde. DIF fick därmed bästa möjliga start på finalserien.

Med ett litet övertag när serien fortsatte med match två i Jönköping. Men statistiken talade emot DIF som hade haft tre raka förluster i Kinnarps Arena under säsongen. HV fick en drömöppning när DIF fick ställa Stefan Ridderwall i kassen från start när Gustaf Wesslau skadades i tredje perioden i match ett. DIF kom tillbaka och ordnade en förlängning där HV ägde totalt och kunde avgöra efter åtta minuter in. Det var kvitterat i finalserien och DIF:s lilla grepp om HV var utraderat. Match tre i stockholm satte därmed press på Djurgården som var tvugna att vinna, i och med att det sen väntade två raka matcher i Jönköping i final fyra och fem. Matchen i Globen var en nyckelmatch där Djurgården, vid förlust skulle ge HV guldläge i och med två raka hemmamatcher kunna säkra guldet hemma. Det blev en jämn och tät match där det var mållöst tills det återstod fem minuter, HV tog ledningen och såg ut att gå mot segern men Djurgården lyckades kvittera i slutminuten. I förlängningen hade DIF ett par lägen men HV var det vassare laget och kunde till slut avgöra på en kontring efter att DIF-backen David Printz tagit ett felbeslut. Segern för HV71 var viktig, för Djurgården var den blytung. Det ska sägas att HV71 gjorde sin bästa match i slutspelet samtidigt som DIF inte alls kunde spela som man ska. Det såg ut som att DIF inte hade mer att komma med när HV trummade på som bäst och det var kanske inget bra tecken.

Finalserien flyttade ner till Jönköping för fortsättning för match fyra och fem. Det väntade två raka matcher i Kinnarps Arena och som sagt chans för HV71 att säkra guldet på hemmaplan. DIF var tvungna att vinna en match nere i Jönköping för att serien till Stockholm och match sex som på förhand var slut, flera dagar innan matchen var tänkt att spelas men inte ens säker på OM det skulle bli en sjätte match. Det visade på att Stockholmshockeyn definitivt är het och på gång igen. Djurgården gjorde ingen jättematch men gav sig aldrig och tog matchen till sudden death där Marcus Kruger kunde avgöra med sex sekunder kvar av första förlängningsperioden. DIF hade därmed kvitterat till 2-2 i matcher och hade därmed säkrat matchen på Hovet på lördagen. Dagen efter bara cirka tjugo timmar senare släpptes pucken igen i Kinnarps arena för den femte finalen. Det blev en händelserik historia där matchen svängde flera gånger. DIF startade piggt och tog ledningen och åtta minuter in på andra perioden hade man en 3-0 ledning som är bland de svåraste enligt många. Det stämde denna kväll för elva minuter senare hade HV ätit upp den ledningen och det var öppet inför tredje. HV körde över Djurgården spelmässigt denna finalmatchen men ändå så tog DIF åter ledningen med sju minuter kvar. Skulle det räcka denna gången, svaret på den frågan var nej tyvärr. Tre minuter kvar kvitterar HV matchen och det går till den fjärde raka förlängningen lagen emellan. I sudden var det inget snack om vilka som skulle vinna. HV avgjorde efter bara tre minuter och skaffade sig nu matchboll och guldläge inför lördagens match i Stockholm. SM-final nr sex spelades på Johanneshovs Isstadion i Stockholm lördagen den 24 april 2010. Detta blev kvällen när HV71 skulle säkra sitt fjärde SM-guld genom tiderna. DIF hade hemmaplan, utsålt sen flera dagar tillbaka och hade kniven på strupen, det var vinna eller försvinna för mitt Djurgården. Trots en bra start och ledning i matchen så orkade Djurgården bara med att ta matchen till sudden för femte matchen i rad men där tog det slut efter fyra minuter. DIF orkade inte stå emot HV till slut. Djurgården förlorar mot ett bättre lag så enkelt var det. HV71 är värdiga mästare trots att DIF ändå hade HV i liten brygga ett par gånger, bland annat efter segern i final ett och sen 2-2 i matcher och 3-0 ledning i den femte i Jönköping. Ju längre serien gick desto bättre och svårare blev HV71 som motståndare.
Så det är väl det som svider mest, att dif hade chansen att få till ett eget avgörande i match sex istället för spel för överlevnad.

Många experter och annat löst folk (läs: HV-supportrar) sa att HV skulle hämta hem bucklan i fyra raka mot Djurgården men DIF visade prov på en väldig stark moral när man reste sig fast man var mer eller mindre uträknad gång på gång. Det svider nåt enormt att Djurgården inte hade marginalerna på sin sida och kunde ta vara på de möjligheter till att ta hem guldet i år när man väl var i final. Man slog ändå HV i enda matchen i ordinarie tid, för de andra fem gick ju till raka sudden.

Vem hade tippat att Djurgården överhuvudtaget skulle gå till slutspel överhuvudtaget? - det var inte många. 

Med tanke på kvalseriehoten de senaste fyra åren, senaste slutspelet mot Linköping hade man inget att göra i heller. Det var nog när Hardy klev in i båset igen och hittade ett spel som passade DIF:s spelarmaterial. Dessutom var över halva laget med för fyra år sen och har vart med och blivit bättre och mer erfarna. Många spelare klev upp flera nivåer denna säsongen och spetsen med Marcus Nilson och Mathias Tjärnqvist blev en bra mix och DIF fick en grupp som jobbade stenhårt match efter match. Det är många som bör nämnas: Jimmie Ölvestad gjorde sin bästa säsong någonsin i DIF-tröjan och Jimpa hade ju två bleka säsonger innan dess. Juniorerna har vart jättekul och se: Patrik Cehlin, Daniel Brodin, Jacob Josefsson och Marcus Kruger. Där har DIF framtiden för sig och det kommer ännu fler underifrån vilket är viktigt för framtiden. Det är av oerhörd vikt att man spelar med mestadels eget material istället för att köpa över 10 nya spelare varje säsong. Det blir ingen stadga av det i längden. Ett expempel på det är Frölunda i år tycker jag. Frölunda var enligt många ett guldlag på pappret och hade ett stort favorittryck direkt, de hade slösat massor med pengar på dyra värvningar men ändå åkte man i kvarten. I jämförelse med DIF så kostade Frölundas lag flera gånger mer än Djurgårdens trupp. Det säger väl ändå lite att det är inte alltid dyra köp som ska göra det. Eller? 

Nämnas om någon bör också Djurgårdens bästa spelare i slutspelet nämnas: målvakten Gustaf Wesslau som verkligen slagit igenom denna säsongen, hur kul som helst. Wesslau hade bäst räddningsprocent i slutspelet men ändå var han inte bäst. Det blev ju inget guld, så ibland kan statistik vara minst sagt missvisande. Det är väl också det han kanske blir ihågkommen för i negativ bemärkelse. I vilket fall så har Wesslau och och Stefan Ridderwall verkligen motsvarat förväntningarna när de fick dela på målvaktssysslan i vinter. Nu är Gustaf klar för ett år till och Stefan lär väl försvinna då han inte vill vara båsvakt en säsong till. Det känns svårt att nämna bara ett fåtal av spelarna så här är de andra som också bidrog till att DIF gick till final och bärgade ett silver: Nichlas Falk, Kristofer Ottosson, Marcus Ragnarsson, David Printz, Nicklas Danielsson, Mike Zigomanis, Kyle Klubertanz, Andreas Engqvist, Timmy Pettersson, Michael och Andreas Holmqvist, Oskar Eklund, Alexander Deilert, Calle Gustafsson och Henrik Eriksson. Alla dessa djurgårdskämpar var med och bidrog till årets säsong som vart den bästa på väldigt många plan på över tio säsonger.




Järnkaminerna - Sveriges största och bästa hockeyklack!
Avslutningsvis så är man besviken fortfarande och det kommer sitta i ett bra tag, förmodligen till pucken släpps i första elitserieomgången i september men ändå så ska man vara stolt. Det visade Djurgårdens underbara fans i Järnkaminerna när HV hade avgjort final sex. Det var inte HV:s guldjubel som hördes på Hovet utan merparten av de 8000 personerna stod kvar och sjöng och sjöng, Fansen, klacken ville aldrig sluta och hyllade sin vinnare långt efter att matchen var över och medaljerna utdelade. Det arbetet som JK lagt ner denna säsongen har vart enormt och trycket på Hovet har varit helt sjukt galet hela säsongen, De har en stor del i Djurgårdens framgångar på isen också. Ser redan fram emot hösten och de fem derbyna mot lillebror AIK inför förhoppningsvis utsålt hus i Globen. Äntligen blir det ett lag till i Elitserien som har en klack som man kan kalla just klack och som kan ge Järnkaminerna en publikmatch.