Martins Hockeyblogg

Såg ni hockeygalan i torsdags? Gjorde ni det eller inte så bör ni i vilket fall läsa nedanstående rader. Jag läste en bra krönika i smp.se så jag måste bara dela med mig.

Författare: Daniel Enestubbe Smålandsposten (Twitter: @Enestubbe)

" För 18 år sedan startades – som en smart uppsamlande åtgärd efter den gångna sommarens succébrons i USA – Fotbollsgalan, som sedan dess varit ett givet och för många uppskattat inslag.
Fem år senare svarade Riksidrottsförbundet med att införa Idrottsgalan, också det en årligen återkommande publiksuccé där jurygrupper, artister och komiker trängs om uppmärksamheten.

Vän av hockey har inte kunnat undgå att notera en två saker.
1) Hockeyn har ingen egen gala.
2) Hockeyn vinner inga priser på Idrottsgalan och blir ärligt talat knappt ens nominerad trots att vi tillhör sportens stormakter.

Vad göra?
Först hände ingenting, sedan ingenting, följt av ytterligare ingenting.
Sedan, under våren 2012, föddes ett litet embryo i form av Sanny Lindströms briljanta Twitterinitiativ där han helt sonika körde igång en egen digital gala.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Hockeyvännerna på Twitter, jag själv inräknad, stod sig i kö för att applådera Lindströms initiativ.

Våren 2013, mer än 18 år efter den första fotbollsgalan, gick så äntligen ridån upp. Då hade Hockeysverige och CSports gjort gemensam sak, klätt upp den hockeynördiga personalen i frack och tagit plats i en av C Mores lokaler på Gärdet i Stockholm. Därifrån utgick den allra första tv-producerade ishockeygalan. En unik gala, gjord av folk som går i bräschen för hockeyns bästa.

Reaktionerna?
Även här förkrossade positiva. De som hittat till webben eller knappat in rätt kanal på teven fick en gala som varade lika länge som en fotbollsmatch med några extra stopptidsminuter. Succén var ett faktum, priserna utdelade och historia skriven.
Fem dagar har gått sedan Björn Oldéen, Sanny, Uffe Bodin och Thomas Johansson satt som fyra musketörer och nördade ner sig i hockeyns innersta väsen. Jag har sedan dess både hört och läst åsikter av typen Hockeyn förtjänar en 'riktig' gala.

Vadå en "riktig" gala? tänker jag.
En ny Idrottsgalan eller en ny Fotbollsgalan?
Aldrig, säger jag.
Helt fel.
Ge oss vad som helst, men ge aldrig ishockeyn en "riktig" gala. Det vi såg den 2 maj var nämligen den mest riktiga och den mest värdiga galan jag sett någonsin, alla kategorier.

För vad var det egentligen vi slapp, tack vare den skönt avskalade produktionen från Tegeluddsvägen?
Jo, vi slapp det här:

• Vi slapp alla töntiga "jag vill tacka mina lagkamrater, tränare, mamma, pappa, faster, moster och alla jag känner"-tacktal som får oss att vilja kasta upp de grillchips vi just tryckt i oss.

• Artistuppträden, ofta bombastiskt marknadsförda med ord som "VÄRLDSPREMIÄR för Ulrik Munthers nya singel" (som om svenska popartister har releaser i Uzbekistan, eller vadå?).

• Alla ooooootroligt utdragna verbala intron av random minister/kändis/gammal lirare som ska hålla en totalt intetsägande monolog i tre minuter följt av "Och de nominerade är…", följt av tystnad…kandidat 1…tystnad…kandidat 2….tystnad….kandidat 3 och så vidare.

• Alla hemska komikeruppträdanden och feltajmade/för dåliga skämt om kungen/Reinfeldt/Göran Persson/Lagrell/Zlatan/Lagerbäck/Hamrén. Varför det inte existerar några bra svenska komiker är en helt annan fråga.

• Alla plågsamma nedräkningar av typen Jerringpriset där tio ska bli en och där hockeykandidaten åker ut först och Charlotte Kalla eller likasinnad skidlöpare ändå vinner hela skiten.

Tack vare att hockeyn inte hade en "riktig" gala slapp vi allt ovanstående. Björn Oldéens fantastiska osentimentalitet i samband med varje prisutdelning saknar för mig motstycke. Att det sedan bjöds på noggrant utvald humor även i hockeygalan skedde utan inslag av proffskomiker men med original, som Svullolookaliken i Skellefteå som snackade om SIIIIMBORGARMÄRKET! och det fullkomligt makalösa unikumet Johan Forsberg från samma stad.

Tack vare att hockeyn inte hade en "riktig" gala fick vi mer för vår dyrbara tid under 90 minuter än vad en hel idrottsgala kan uppbringa, på grund av allt ovanstående elände. Det var ett bevis på när kvaliteten krossade kvantiteten. Det fanns helt enkelt ingenting att störa sig på, och ändå kändes allting intressant och diskutabelt.

Så snälla alla: låt hockeygalan förbli lika anspråkslös och avskalat enkel i sin framtoning även kommande år. Fortsätt förbjud tacktal, reklam, artister och prisutdelarkändisar av typen Howlin Pelle "Jag kan ingenting om fotboll men jag ska visst dela ut ett fotbollspris" Almgren.

Vet ni förresten vem som var först ut på banan med att kräva en hockeygala till folket?
Vi får gå tillbaka ända till 2004 och nummer 13 av Hockeynews, den enda "riktiga" hockeytidningen detta land haft. Jag hade förmånen att tillsammans med bland andra Henrik Leman, Robert Pettersson och Göran Bolin ingå i redaktionen för denna veckotidning som täckte in allt från NHL till svenska division 2.

Som krönikör hade vi Expressens gamla yrväder Niclas Andersson. Med sin masochist-stilistiska framtoning gav han oräddheten och elakheten ett ansikte och i en av sina mildare krönikör krävde han att hockeyn ges respekt i form av en hockeygala.

Datumet var den 7 april 2004.

Drygt nio år senare gick Niclas dröm i uppfyllelse. "

Djurgården Hockey angående hoten mot fotbollstränarna i DIF Fotboll.

" Tillsammans måste alla vi som värnar om svensk idrott stå upp för våra gemensamma värderingar. Idrott är en unik del av vårt samhälle som är byggt på grundpelare som demokrati och gemenskap. Idrott är något som förbrödrar och sammanför människor. Det är för det alla vi som älskar svensk idrott finns, andas och lever "