Martins Hockeyblogg

Här kommer en säsongskrönika där jag försöker sammanfatta säsongen som gick...

Det blev ju en bitter sorti efter förra säsongen med förlust i SM-finalen mot HV71. Frågan var hur man skulle lägga ribban i år. Eftersom DIF gick från krislag med hot om kvalserie och missade slutspel på tre av fyra säsonger bakom sig och helt plötsligt tar man sig till en SM-final. Det var ju en rejäl överraskning med DIF hade lyckats i värvningar samtidigt som många spelare blommade ut när det som mest gällde. Så när tipsen inför kommande säsong skulle tryckas i tidningar och experter börja tippa så hux flux: Helt plötsligt så började media skriva upp DIF inför årets säsong till att de skulle bli ett toppfyra-lag och tippades av många experter att ta sig till en ny SM-final och kanske till och med vinna.

Det kändes inte helt rätt ändå på nåt vis för så fort går det inte. Ett lag blir inte ett topplag på en säsong efter en ynka SM-final där man dessutom inte vinner tänker jag. Det tar fyra-fem år minst från att gå från att vara nere i botten till att bli ett etablerat topplag och bibehålla det. DIF hade ju tappat många nyckelspelare och jag kan erkänna att jag var inte särskilt imponerad av nyförvärven och målvaktsvalen var ju redan tveksam till. Den känslan gick med mig hela säsongen över laget när en bra insats följdes upp av desto fler väldigt bleka.

 

#33. Mika Zibanejad

 

En av DIFs bästa och mest lovande spelare under säsongen och i slutspelet:

 

Succén efter förra säsongens silver skulle bräckas med en ny finalplats och kanske ett guld var det sagt av många såväl experter som hockeykännare. När vi summerar säsongen så blev det istället ut i kvartsfinalen mot Luleå efter att DIF ändå var nära att vända ett trematchers-underläge. Säsongen blev inte alls som man hoppats på ändå. Laget tappade många tunga namn och i sanningens namn så lyckades man inte ersätta Nicklas Danielsson, Jacob Josefsson, Andreas Engqvist, Kyle Klubertanz, succémålvakten Gustaf Wesslau, Micke Holmqvist och Timmy Pettersson. Fast man ska kanske ha i åtanke att många av dessa namn gjorde ju sin bästa säsong under förra årets slutspel. Dessutom så drabbades man av två tunga avbräck under säsongen när Marcus Ragnarsson tvingades lägga av för sin axel samt att Nisse Ekman som hade haft en jobbig säsongsinledning drabbades av en stroke när han var på väg upp i form. Marcus Nilson, Staffan Kronwall och Mika Hannula tillkom i truppen under säsongen men det blev aldrig en grupp, en vi-känsla av det kändes det som.  Nilson var nästintill osynlig hela säsongen, han var sjuk mycket och kom aldrig tillbaka ordentligt. Kronwall var väl okay men inte framträdande som jag kanske hade hoppats på. Hannula jobbade och slet men fick inte ut vad han kan. Målspottaren Daniel Widing var värvad för väldigt dyra pengar men det funkade inte alls. Jag hade väldigt onda aningar när man presenterade sitt målvaktspar för säsongen. Tanken som slog mig direkt: Målvaktstproblem! Det gav tyvärr en sån vink när man valde att satsa på Stefan Ridderwall och Mark Owuya, därav att Ridderwall var mycket bättre förra säsongen för att målvaktskampen var stenhård. Då presterade Riddarn ordentligt men i år när han mer eller mindre blev uttalad förstemålvakt så gick det desto tyngre. Mark Owuya kom in och fick chansen mot Brynäs borta bland annat men där slängde han mer eller mindre in ett par puckar direkt och så hade han presenterat sig. Han gjorde också säsongens tavla när han bjöd AIK på ett mål i det andra derbyt. Det glömmer väl ingen. Men tro det eller ej Mark spelade upp sig ju längre säsongen gick och gjorde det till slut en godkänd säsong. Tyvärr räckte det inte till för varken honom eller laget.

 

Inget topplag vågade välja Djurgården i kvartsfinalvalet

 

DIF kom på sjätteplats och skulle bli valt av andra eller tredje lag i serien förmodligen. Men så blev det inte. För inget av de tre topplagen. DIF blev över och då blev det Luleå som fick DIF i kvartsfinal. Det kändes som ett enklare alternativ om man såg det ur den synvinkeln men ändå svårt. DIF hade ingen bra statistik mot Luleå i år där Luleå vann fyra av fem möten. Årets Djurgården lyckades dock inte få ihop det ordentligt när det som mest gällde. För det blev ju som bekant ett trist kvartsfinaldebacle igen. DIF har genom åren varit kända för ha ett kvartsfinalspöke och det verkar ha kommit tillbaka igen. Men det satt hårt åt till slut och marginalerna var inte på rätt sida. DIF blev väldigt trist utslagna i sjunde och avgörande matchen i sudden, och det i en match där DIF likväl kunde vunnit. Det var fiftyfifty om vilka som skulle ta matchen. Tyvärr blev det Luleå som tråkade igenom sig hela kvartsfinalserien. Man bjöd inte på nån skönhockey men tyvärr gick det hem. DIF kom i tungt underläge efter två raka uddamålssegrar mot Luleå där man hade oerhört svårt att göra mål och ta sig igenom Luleås försvar. DIF var tvingat att vinna i Luleå i tredje matchen. Man hade 1-1 där länge men Luleå fick ett sparkmål som avgjorde med ett par minuter kvar. 3-0 i matcher och match 4 på Hovet. Det var vinna eller försvinna för DIF som gällde. En kokande arena lyfte DIF till seger med 4-2 och äntligen lite islossning på målskyttet. Litet hopp med laget när match fem avgjordes i Luleå. En match som var mållös efter två perioder. Med cirka tio minuter kvar av matchen kom ett av de viktigaste målen för säsongen av Tim Eriksson fram till 0-1. Nervösa och spännande minuter väntade. DIF klarade hålla undan och Daniel Brodin vräkte in 0-2 i tom kasse. DIF tog därmed den viktigaste segern hittills och nu väntade match sex i ett sen länge utsålt Globen. 13850 personer i arenan, stämningen var magisk och hur häftig som helst. De gav allt i 60 minuter vilket skulle visa sig lönsamt. Matchen var lika jämn och oviss som de andra och var mållös i två perioder. Nerverna var utanpå alla DIF-supportrar minst sagt men släppte åtta minuter in i tredje när Mathias Tjärnqvist styrde in ledningspucken. Taket över Globen lyfte nog av det jublet. DIF trummade på efter det och i powerplay kom 2-0 och matchen var klar. DIF tog serien till en sjunde och direkt avgörande på bortaplan. Sjunde matchen mellan lagen blev helt annorlunda än de tidigare matcherna lagen emellan. Det föll hela sju mål. DIF gjorde allt rätt i 58 av 60 minuter, spelade framåt och vågade gå för seger men Luleå kvitterade med 1.55 kvar av matchen. Säsongen tog sedan slut i sudden death.

Säsongens tre flippar i DIF - Juniorerna!

#30. Mark Owuya - från cirkusmålvakt där han slängde in puckarna i egen kasse till att bli som en vägg i vissa matcher med ett stabilt målvaktsspel. Synd att han inte blommade ut tidigare för det finns en stor målvaktspotensial i honom och han försvinner till NHL med all sannolikhet

#33. Mika Zibanejad – Supertalangen blott 17år som klev in i DIF och tog för sig direkt. Fick stort förtroende av Hardy och svarade med rutinerat spel.

#14. Fredrik Claesson – Juniorback som fick chansen att träna med laget och sedan även chansen att spela och gick rätt in i laget efter det.

 

Säsongens största floppar i DIF

#39. Stefan Ridderwall - Stora förhoppningar på Lill-Riddarn men det ville sig inte i år. Var riktigt bra förra säsongen men då ihop med Gustaf Wesslau. I år när han valde att stanna samt att DIF ville satsa på honom blev tyvärr en miss. Steffe var inte alls i närheten av sin kapacitet under säsongen och bidrog till att det förlorades några matcher i onödan. Får bara hoppas att han får en nystart i Timrå.

#21.Daniel Widing – Kom till DIF känd som målspruta med snitt på 20 mål per säsong under de tre tidigare säsongerna. Men i DIF så gick det inte alls sett över lag. Danne hamnade på 10 mål på 52 matcher. Det blev ett par viktiga mål från hans klubba ändå men ack så dyr och så lite som DIF fick ut av honom. Trist och vilka onödiga pengar!

#4.Marcus Nilson – Kom hem och man hoppades på samma nivå som förra säsongen av Mackan. Men men Den här säsongen vill nog Mackan bara glömma. Lång sjukdomsfrånvaro samt att han kom in sent i DIF. Jag tror Mackan skulle stannat hemma från början och kört. Det hade vart optimalt, nu blev det en halvsäsong. Jag hoppas och tror att Mackan kommer tillbaka till hösten i mycket bättre form än i år. Det behöver Djurgården.

 

#3. Nils Ekman – Stackars Nisse. Han vände hem till DIF om förhoppningar om en bra säsong men som slutade i en sjukhussäng, precis när han verkade vara på gång. Det ska väl till ett större under om Nisse någonsin spelar hockey igen.

 

För övrigt - Guldet som väntat till Karlstad och Färjestads BK

#10.Pelle Prestberg avgjorde med sitt 3-0-mål

 

#12. Marius Holtet - Finalspelskungen för FBK

Nionde guldet till Färjestad

Det blev inte helt oväntat Färjestad som tog hem sitt nionde SM-guld. Jag tippade det redan på bloggen i augusti efter att de klargjort tre hemvändare. Då tippade jag att HV med skulle gå till final men så blev det ju inte. Det blev överraskningen Skellefteå som det snackades guld om under hela säsongen, att laget var som det som vann 1978, att i år var det dags. Men ack och ve vad bleka de var. De hade inte mycket att sätta till mot det bättre, större starkare och framförallt tungt rutinerade Färjestad i finalen. FBK vägde tyngre i alla matcherna och framförallt på hemmaplan. Årets SM-final gick nog inte till historien som den mest spännande. Tvärtom, det var en trist och ganska händelsefattig serie. Det var ingen vidare fight, det var snälla matcher, inga tuffa smällar, inga tuffa tacklingar och inte mycket kamp. Färjestad vann alldeles för enkelt, många pratar om utklassning sett över hela serien.

Dock ska Skellefteå har all cred, två semifinaler följdes upp av en SM-final så jag tror att SAIK blir fortsatt att räkna med framåt. De kommer ju tappa många av sina bästa men de har en bra juniorverksamhet så framtiden ser ljus ut.